Jag minns den där Måndagmorgonen den 11/6-12

Jag bad Måns redan kvällen innan att stanna hemma, för jag hade en konstig känsla, men vad det var för känsla går inte att beskriva. Hade iaf inte någon känsla som helst att jag skulle få en dödlig sjukdom..

Telefonen ringde redan 08.00

Anders hette han.

Han sa att jag hade en benmärgssjukdom och att jag skulle komma kl 11 till onokologen.

Men inte ensam, och så kunde jag packa en väska för jag skulle behöva  åka till Huddinge  redan samma dag.

11.00

Du har Cancer!

--------

Idag, 8 Månader senare.

Minns första cellgiftsbehandlingen, jag ser verkligen glad ut.

Jag hade ju ingen aning om vad jag gett mig in på, och jag hade ingen aning om hur det skule gå..

Skulle jag ens överleva!?

  Lycklig!?

Men det var en sak som jag var stensäker på. Jag skulle KÄMPA in i det sista!

Idag kan jag säga att INGENTING ÄR OMÖJLIGT.

------

Haft en sån där skitdålig natt igen, sov inte många minuter, och när jag sov som skönast ringde klockan..

Gick upp och duscha och sminka mig.

Kom ner och skulle äta frukost, sa till Carina att jag kände mig yr...

några sekunder senare började jag må illa och allt bara blev svart, skulle leta efter ett spann men kunde inte se, så ropa på carina och sa att ja måste spy, gick några meter men bara vinglade omkull och fick ett spann precis innan jag spydde.

Sen efter det var allt som vanligt igen....

fick i mig lite frukost.

La mig på soffan och sov fram till 12.

Då kom Anna och hämtade mig, vi åkte til Helle:)

Jättemysigt.

Ikväll har det bara varit lugnt!

-Lev i Nuet-